Made in China - Johanssons lilla röda

"Made in China" - Bok i litet format, 64 sidor

Konstnären Janeric Johansson hade i förra veckan en föreläsningom i Örebro som jag lyssnade till, det spännde över hans eget 40-åriga måleri. Då jag själv har kunnat följa hans måleri sedan mitten av 70-talet var det en speciell känsla att vara på plats. Vad som kännetecknat Janeric Johansson under alla åren är ett bildspråk med en symbolik där hästen eller nyckelpigan för att ta några exempel från Johanssons värld är mycket mer än just häst och nyckelpiga. I senare års konst med akryl på veckad plåt vidarutvecklar han sitt bildspråk som nu kan ses från tre håll. Allting framträder inte vid första ögonkastet och blir inte begripligt om man inte rör sig och betraktar plåtarna från annat håll. Konst eller hantverk, konstnär eller hantverkare är en diskussion som pågått länge och är inte så fruktbärande. Men om det är någon "konstnär" som även är en skicklig "hantverkare" så är det utan tvekan Janeric Johansson. Någonting annat unikt med Janeric Johansson är att han varit på plats i Lettland, Ryssland med sina bilder. Under senare år har han varit i Kina vid flera tillfällen bl.a varit representerad på en konstbiennial i Kunming som enda ickekines. Reser för övrigt till Kina i oktober för att där arbete i den egna verkstaden under drygt en månad.
Den lilla vackra boken Made in China är en dokumentation över detta "kineslivet" under de senaste år.......


"Out of Choas" (acrylic on metal and wood 61x61cm 2004-05)


Sett från vänster och höger

Radiostyrdabilar för stora och små

En 35 sekunders filmsnutt med en liten nybörjarkille !? (....Obs med ljud)

En liten hemlighet. Jag håller som bäst på att öva upp min förmåga att köra radiostyrdabilar, till den söndagsskola som jag är involverad i har vi så kallade workshops där ett av arbetspassen är att köra radiostyrdabilar på en bana. Nu har vi köpt in fyra nya bilar i skala 1/32 och då gäller det som ledare att vara en förebild för tjejerna och killarna och iallafall klara av ett varv utan att köra av banan och ut i lokalen utan kontroll på vad som är fram, back, höger eller vänster. Min träningsbana är f.n. vardagsrummet i hemmets lugna vrå, där är det gott om utrymme och ganska långt till vägg. Att inte behöva ha några åskådare känns bara bra så här i början när man försöker att öva upp kurvkörningen. Det finns bilar som går i 40 km/tim och kostar 900:- säger Håkan L. som vi köpt bilarna av. Det är tur att det inte är dessa bilar som jag måste träna på. Om någon vecka räknar jag med att köra mitt söndagskolerace i full fart utan att skada något eller något bland workshopdeltagarna. Kanske jag köper en alldeles egen radiostyrd bil för 900:- om några år och går med i någon seniorförening som pysslar med småbilar ...........................

Dan Steeves bilder tilltalar.............

A note of promise hangs over it all,
2000 - 44.6 x 60.2 cm

Gång på gång återvänder jag till den kanadensiske konstnären Dan Steeves etsningar, jag blir aldrig mätt på att titta på dessa underbara "husbilder". Tittar man på dessa med hastig blick kan de se lite mörka och dystra ut. Men stannar man upp vid varje "hus" och låter den långa beskrivande titeln förklara Steeves intentioner blir det spännande att dröja vid bilden och ta del av den berättelse som framträder. Kanske någonting annat än vid första blicken. Det finns ett oerhört "djup" och "tyngd" i dessa bilder. Husen blir som små vackra berättelser ....
Tystheten och stillheten i Dan Steeves bilder är påfallande trots överhängande fara i bilderna. Etsningarna blir till små meditationer över det som ser ut som nederlag, som slutet. De uttrycker någonting verkligen hoppfullt, något löftesrikt. Det kan inte vara annat än att det är Dan Steeves egen erfarenhet som vi ser i husen - detta inger respekt , vördnad och förundran.
Med andra ord - Dan Steeves bilder tilltalar...........


A kind of awe and reverence and wonder,
2005 - 44.7 x 60.6 cm


Denna praktbok "The Light That Lives In Darkness"
är tyvärr slut på förlaget Gaspereau Press.
Lycklig den som hittar den i något antikvariat

Sockerpillrets existensberättigande......!?

Tisdag kväll cirka 19:10 - fullfart med bil och gamle Adrian på krokiga "Täbyvägen" till vinterförvaring i Torpladan, för att ommöjligt hinna hem till programmet Existens i den svenska televisionen som rullar igång 20:00. Temat för kvällen skall vara medicin eller mirakel bl.a. skall en "helare" Linda (Bergling) och församlingen Arkens arbete speglas. Klockan 20.11 sätter jag mig framför apparaten, det blir mest små bildsnuttar och fragment. Vi ser programledaren Barsk i rutan (Anna Lindman Barsk) kliva runt i lokalerna. Ett litet kort porträtterande av en kvinna, Solweig som berättar om sina erfarenheter att bli helad. Några lustiga bilder med en berättarröst om 1800-talets helande kändis skrothandlare Fredrik August Boltzius. Sedan klipps det vanlig ordning in i några kritiska röster, en yngre organiserad gudsförnekare - Jesper Jerkert som förklarar på vetenskaplig grund att det inte alls kan finnas helande utan att det är placeboeffekten, till och med den skicklige hjärnforskaren professor Martin Ingvars är inne på den lite triviala orsaken "sockerpillret". Tänk vad vad vetenskaplig klokhet kan förklara - sockerpiller. Märkligt att dessa bildade herrar kan tro på ett ynka litet piller

Sedan kommer några minuter med gamla obegripliga filmsnuttar till berättarröst. Till sist får Diakonias afrikasekreterare Ulf Richardsson analysera det andliga karismatiska klimatet i Afrika. Det blev således mycket vetenskapsröster och lite vetskap om helande och mirakler - men någonting annat hade jag knappast förväntat mig av Existensredaktion. Nej för att få riktig vetskap får man söka sig till andra "kanaler" - kanske någon som varit på plats och med egna ögon sett ett "mirakel", för sådana finns det trots allt gott om, - tro det eller ej.

Ett sockerpillret kan möjligen ge lite energi till att få kraft för att trycka på fjärrkontrollen - inte mer.

Grönköping utmanas härmed ...!

Låt mig få referera till två enfaldiga och ganska töntiga händelser i höst. Dels till någon person (i Nyköpings kommun) som som på fullaste allvar vill "förbjuda" kors på kyrkogårdar, därför att människor med annan trosuppfattning kan ta illa vid sig..........en annan i samma "klass" är den journalist som bråkat och stött sig på att signalknappen på trafikljuset vid övergångsställen har en hand som pekar uppåt. Problemet är att det är en troende företagare med hjärtat på rätta stället som är leverantör av dessa boxar med denna hand. (.....vad jag vet så pekar inte några vägmärken nedåt utom dessa utanför källargarage) En icketroende kan då inte komma över gatan för att det finns inte något alternativ att trycka på (?) Usch och fy.

Någoting måste göras åt allt detta stolliga i vårt avlånga lilla land. Jag erbjuder mig att för egna pengar ta hit några gossar som kan avhjälpa denna okunnighet om eviga ting och "göra upp" en gång för alla med sådant här trams och detta g-r-ö-n-k-ö-p-i-n-g-s-a-k-t-i-g-a.

Laguppställningen blir då följande - Clinton Ohlers, Gary Habermas, Paul Coplan, Greg Koukl, Patrick Smith, Darrell Bock, Brett Kunkle, Craig Mitchell, Charles Quarles, Randy Newman och William Lane-Craig på topp. Ingen dålig start elva, precis ...........detta amerikanska filosofilandslag. William Lane-Craig kommer att dominera på motståndarnas planhalva, han får jämföras med hockeyns motsvarighet Wayne Gretzky - så alla vet !?

Väl mött, det blir saft och bullar i halvlek (obs! dock ej några butterkakor....)

Med eldfågel till Hawaii

I veckan som gick skjutsade jag Sofia och Saghar till Arlanda och ett tidigt flyg till New York för att sedan flyga vidare till Hawaii och Honolulu och sedan till lillön Maui. Senast jag var på Arlanda var 1979 och då kan jag berätta att av "gamla" Arlanda finns det inte ett spår, antagligen är gamla flygplatsen numera fyllningsmassa under detta nya komplex. Lyfter planet 09.10 måste man vara framme i god tid, därför blev den en tidig avfärd från hemmet, 04.00. Förutom att få vara med och vinka av är det en stor upplevelse att få gå omkring bland alla dessa människor från olika håll och kanter runt vår glob och även se olika flygbolags start och landningar strax utanför panoramafönstret. Att resa i en eller två tidszoner har jag själv gjort men för dessa tjejer skulle det bli någonting helt annat. För att försöka att förstå resan i västlig riktning med tidszon - 11 timmar har jag plockat från en jordglob i vardagsrummet. Kollat resrutten och bara konstaterat att man inte kan flyga längre, annars blir resan över Indien och Japan närmare och billigar !?

Tid och rum: Starta en resa i Stockholm kl 09.10 en torsdag, resa i 8.50 timm, landa i New York kl 12.00 samma torsdag, byta plan och flyga ytterligare 10.35 och komma fram denna torsdag vid 19.00 är fantastiskt. Ett stort under hur det kan vara så och att det alltid tycks vara så vid varje flight. Lyckliga Sofia och Saghar som fått chansen att voluntära på Maui fram till 16 december då en helt annan resa påbörjas. Jag har börjat lyssna på Hawaii radio, på vissa stationer är det ett raggiesound och på andra mera lokala tongångar...........

Jag rekommenderar att ni surfar in på någon lämplig hawaiisida och läser om öarna, folket/-en, havet och allt det andra exotiska.

Enkel tumregel, är det morgon här är det kväll där och är det kväll här är det morgon där.

Minus 11 eller 12 timmar beroende på våran vinter eller sommartid

Inget bra grävscoop i lokaltidningen !?

Det finaste en tidningsredaktion kan visa upp är hur många så kallade grävande journalister man har på redaktionen. Detta inger förtroende och någon form av garanti för att textmassan i en artikeln inte kommit till i all hast utan att den är "uppgrävd" med någon guldspade i lugn och ro. Denna journalistiska tanke om att jobbet skall skötas med varsamhet och omtanke är efterföljansvärt, men trots alla "lovord" händer det att skribenten ända sätter sig i en grävskopa för att så snabbt som möjligt försöka få med något på löpet. Då blir bara ett gräv scoop. I förra veckan läste jag en liten artikel i landets största landsortstidning Nerikes Allehanda som berörde en händelse som jag själv bevittnat inifrån, varken underifrån eller ovanifrån. Här hade man grävt fram en enda person ur Vivalla myllan som var starkt kritisk till det som jag själv var en del av. Detta är väl inget ovanligt att någon kan vara en kritisk röst i en konktet fråga. Men när en "kritisk röst" blir "kritiska röster" funderar man lite över hur det kunde bli så. Vart tog dessa personer vägen som var kritiska men som inte fick sin röst hörd - eller fanns det bara en. Denne ende person var dessutom dagen efter inte alls så glad över att det var han som var dessa "kritiska röster" för han var inte alls så kritisk som artikeln gav sken av - tvärtom var han djupt ledsen för att han blev "uppgrävd" och grävscoopad som en sådan kritiker som artikeln presenterade.
Nej, att i en känslig förortsmiljö med mycket etnecitet och kulturintressen går det inte bara att köra in med en grävskopa och gräva fram första bästa (kritiska) människa, det blir inget bra resultat - var är nyansen, var är mångfalden var är den obligatoriska källkritiken, Näää, det blev bara ett grävscoop. Det blev för mycket enahanda i allehanda.