1:a april är dagen då det är legitimt att narras, att lurar någon att tro på något påhittat eller göra något dumt. Ett klassiskt skämt som hålls fram som ett exempel på när "hela svenska folket" blev lurade, detta var i televisionens svartvita barndom när Kjell Stensson förklarade att de som tittade på sändningarna skulle få se dem i färg genom en täcka rutan med en nylonstrumpa.
Måste erkänna att även vi som familj - gick på alltihop - genom att klippa till en strumpa, visst tyckte man att det skimmrade lite i brunt. Året var 1962 och det är lätt att le åt sådant idag, men handen på hjärttrakten, blev inte Du lurad själv just denna dag - trots all information och upplysning.
Nerikes Allehanda hade något om att Conventum Arena höll på att kollapsa av alla utvändiga glaspartier och att dessa skulle tas ned och utförsäljas redan till helgen av Ernst K. Även på min arbetsplats var det ett "skämt" på webben............
Den norske biskopen (!) Eivind Berggrav (1884-1959) har skrivit något bra och läsvärt i ämnet, några citatrader ur boken "Humor och allvar" :"Till och med en så allvarlig man som Immanuel Kant - filosofen som i sin livsföring liknande ett urverk och som brukade lägga näsduken i ett annat hörn av rummet för att då och då nödgas resa sig från det grav allvarliga skrivbordet - till och med Kant måste ge humorn en plats i sitt liv. Kant skrattade sällan. De anekdoter med vilka Kant söker belysa sina tankegångar gör sig bättre när de berättas muntligt och i en krets som lämpar sig för dem. Humorn är bl.a. socialt betingat - det skall mycket till för att skratta solo. Men det resultat vartill Kant kommer är i och för sig lustigt. Han uppfattar humorn som en saltomotal. Det måste ligga en plötslig överraskning dold i humorn, något "widersinniges", som det nyktra förståndet icke accepterar. För Kant ligger poängen däri, att åhöraren under en bråkdelen av en sekund säges ha glömt vad det rör sig om och är med på noterna. Så snart han upptäcker detta ler han. (Detta är hemligheten med det goda aprilskämtet) Av det goda skämtet fordras att det skenbart skall finnas möjlighet för att det är sant, men att man vid närmare eftertanke upptäcker att det är omöjligt. Övergången från det ögonblick vi trodde på det till det ögonblick vi inser att det är ett skämt utlöser komiken."
Eivind Berggrav skrev detta redan 1947 - "Humor och allvar" . Rekommenderar även andra texter av denne oerhört "mångbildade" och intressante kyrkans man - som förövrigt satt i husarrest i Norge under Qvislingtiden på 40-talet och skrev därefter den viktiga och ständigt aktuella boken "Staten och människan" (inköp på antikvariat för 1:-, obs! det är inget skämt.....)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar