
Det finaste en tidningsredaktion kan visa upp är hur många så kallade grävande journalister man har på redaktionen. Detta inger förtroende och någon form av garanti för att textmassan i en artikeln inte kommit till i all hast utan att den är "uppgrävd" med någon guldspade i lugn och ro. Denna journalistiska tanke om att jobbet skall skötas med varsamhet och omtanke är efterföljansvärt, men trots alla "lovord" händer det att skribenten ända sätter sig i en grävskopa för att så snabbt som möjligt försöka få med något på löpet. Då blir bara ett gräv scoop. I förra veckan läste jag en liten artikel i landets största landsortstidning Nerikes Allehanda som berörde en händelse som jag själv bevittnat inifrån, varken underifrån eller ovanifrån. Här hade man grävt fram en enda person ur Vivalla myllan som var starkt kritisk till det som jag själv var en del av. Detta är väl inget ovanligt att någon kan vara en kritisk röst i en konktet fråga. Men när en "kritisk röst" blir "kritiska röster" funderar man lite över hur det kunde bli så. Vart tog dessa personer vägen som var kritiska men som inte fick sin röst hörd - eller fanns det bara en. Denne ende person var dessutom dagen efter inte alls så glad över att det var han som var dessa "kritiska röster" för han var inte alls så kritisk som artikeln gav sken av - tvärtom var han djupt ledsen för att han blev "uppgrävd" och grävscoopad som en sådan kritiker som artikeln presenterade.
Nej, att i en känslig förortsmiljö med mycket etnecitet och kulturintressen går det inte bara att köra in med en grävskopa och gräva fram första bästa (kritiska) människa, det blir inget bra resultat - var är nyansen, var är mångfalden var är den obligatoriska källkritiken, Näää, det blev bara ett grävscoop. Det blev för mycket enahanda i allehanda.





