Norman L Geisler - ett föredöme

Vi närmar oss alltmer Norman Geisler intentioner och föredöme även i Sverige !?

Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid. Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid. Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid. Predikaren radar upp nästan varje vardaglig händelse i en människas tillvaro och att det har sin tid eller om man översätter det till dagens tungomål - det måste få ha sin tid. Tänkte beröra detta med att "försvara har sin tid" . Predikaren hade föresatte sig att med vishet utforska och undersöka allt som sker under himlen. Kanske man kan säga att Predikaren var en apologet för sin tid. Han ville förstå vad vishet och vetande är, han till och med "studerade" vad dumhet och dårskap är. Han satte dåtidens modernister, på plats genom att frankt säga - säger någon att det här är nytt så har det ändå funnits före oss, sedan urminnes tider.
Man kan nog säga att apologetiken fått en liten renässans i vårt land under senaste åren, kanske att den har sin tid nu? Det gjordes ett försök att samla "truppen" under tidigt 2000-tal genom att tänkande och reflekterande Credo, Nordiska L´Abri och Forum för tro, kultur och samhälle försökte samarbeta kring frågorna i något man kallade - något i stil med "Kristet tänkande", det blev inte mer än en hemsida, tiden var inte inne (....det blev bara en tanke, bara ett kristet tänkande). Annat är det nu då ett initiativ kommit från Credofolk att formera "tänkarna" i kring något man kallar Apologia, kanske tiden är inne, nu ? Kan det vara så att apologetik hittills har uppfattas som ett kristet "specialområde" för debattglada ynglingar som vill diskutera med alla om lite kniviga frågor som, intelligent design, homosexualitet och svarta hål. Kanske har det varit så, en intressesfär för några "djupingar" vid sidan om församlingarnas liv och arbete. Men detta nya "spår" är förhoppningsvis ett initiativ som leder till att det blir en naturlig engelägenhet för vara församlingar/kyrkor, att bli reflekterande och tänkare, om inte annat för att rusta våra egna yngdomars entré i arbetsliv och högre utbildning. Att skilja mellan äpple och päron och svara alla som ställer skäliga frågor i dessa miljöer.

En förebild som är värd att lyfta fram och som kan vara en hjälp i detta lärande och görande är den stilige gentemannen Norman L Geisler, han beskriver syftet på ett enkelt och jordnära sätt - det gäller att öppna dörren, rensa hinder och bli av med murar (kanske en vildvuxen tujahäck?) så att människor kan komma till Kristus. Geisler växte upp i ett antireligiöst (obs, skilj alltid på anti och ickekristet hem!) men kom till tro i sjuttonårs åldern, dagen därpå gick han från dörr till dörr för att berätta om sin nyvunna tro för dessa som ännu inte hört om Kristus. Vilken start på det nya livet, vilket föredöme, av en som efter 50 år fortfarande har kvar denna första kärlek, trots bildning, akademi och allt annat "tänkande". Han är värd ett alldeles eget studium, att det är passionen för Kristus som måste vara ledstjärnan och inte att vinna eventuellt en och annan diskussion i personalrummet eller i någon hörsal. Kanske är det denna evangelistiska apologetik eller apologiska evangelisation vi så väl behöver - även i Sverige, för att vinna nya själar och även bevara våra egna ungdomars själar, i en tid som denna.

En välskött tujahäck som tyvärr gör det omöjligt att både sin in och se ut igenom

En skön sjungande broder Lazaros - har kommit ut !

Bara ord kan inte förändra så mycket, det blir krusningar på ytan. Men med lite, kanske inte alltid så lite heller för den delen, musikunderstöd kan orden göra under. Irmão Lázaro, eller m.a.o broder Lazaros , en kille med mycket musiken i kroppen vet hur det skall låta. Med ett förflutet i Olodum, en musikalisk supergrupp av det kändare slaget, som anlitats av bl.a Paul Simon på sin The Rythm of the Saints skiva från 1990. (de var med på en Michael Jackson video likaså) Olodum är inte bara musik, det är en "kulturell rörelse" i Brasilien, med mycket på sin lyra. Att uppmuntra självkänsla och stolthet bland Afro brasilianare, och kämpa för medborgerliga rättigheter för alla marginaliserade grupper genom teater och andra aktiviteter. Att välja in Guds son i sin egen tillvaro behöver inte innebära ett utplånande av intresse, talang och gåvor. Tvärtom med en helgelseprocess kan man "komma ut" betydligt starkare. Det jag har hört och sett av Irmão Lázaro, befäster bara denna tes, en kille med pondus och mycket värme. En upptäckt man gör är att många, riktigt många gospelbrassar inte bara hanterar gitarr de är också i dess rätta namn, "predikanter". Man kan nog säga utan omsvep att musiken har en betydligt större social betydelse där i södern än här uppe i norr.
Kikar man närmare under yta på vad som är drivkraften i olodumröreslen kan man väl säga något genom att härleda namnet "olodum". Olorun eller olodumare är den högste guden i mytologin yourubafolket i Nigeria, då skall alla veta att youruba är etniskt den största gruppen i Nigeria och troligen i hela Afrika (ca 40.000.000) Det är inget att oja sig över bara att konstatera och samtidigt kan man väl säga att Broder Lazaros har valt in en betydligt större gud, den med stort G. Det hörs när han drar igång att den "nye" guden betyder något väsentligt i hans tillvaro.

ca 1o minuter av Meu Mestre/Morar no Céu (obs! engelsk text)