Tyvärr är årets lobbyist redan utsedd....!

Årets Lobbyist 2009 - Allan Larsson

Innan jul fick jag en liten tanke om jag ändå inte skulle skicka inlägget om down syndrom berättelsen (se nedan) till personer som på olika sätt är involverade i denna fråga. Berörda debattörer, politiker på olika nivåer, organisationer som har handikappfrågor på sin agenda, osv. Jag tog fram ett tjugotal personer, som jag bedömde som intressanta. Sagt och gjort, gjorde ett utskick med en personlig hälsning via e-post. Av dessa har tre personer svarat, utan att smickra någon så är detta ett gott betyg, till min målgrupp säger jag, strålande! Det säger mig att om man är intresserad att göra sig hörd, på ett eller annat sätt - kanske ett personligt e-postandet med en bakgrundsbeskrivning över vad ärende gäller - var en framkomlig väg. (....att adressera till ett tjugotal till hade naturlitvis varit inom rimlighetens ramar, men man får inte förlora det personliga - det får inte bli direktreklam karaktär av utskicken)

Kan man kalla mig för en lobbyist i och med detta? Nej, knappast, en lobbyist sitter ju på ett kontor med en stor stab av personer omkring sig och dessutom med en budget i miljonklassen. Det talas till och med om lobbyism - usch så hemskt. Inför årets sista dag är det inte ens lönt att försöka anmäla sig till Årets lobbist 2009, det blev avklarat redan i juni - tisdagen den 30 juni kl 15.00 (....är det inte lite märkligt att utse en person redan mitt i sommaren, tänk på allt lobbyistarbete som sker enda fram till juletid). Tar man sig en titt på 2009 års nominerade så får man minst sagt mindervärdeskomplex - vem kan matcha, bl.a ROBERT ASCHBERG, GERT FYLKING, BERT KARLSSON, METTA FJELKNER, HELENE SIGFRIDSSON, ANNA ODELL, hon med den påhittade psykosen och som hamnade på psykakuten och där ställde till med ett konstnärligt elände, ja vem kan matcha dessa ?

Nej, då är det lugnare och skönare att sitta framför datorn och ta det lite lugnt och emellanåt skicka några mail - när någonting, för mig - viktigt faller på.

Något mer !?

- Jo, grattis Allan Larsson till denna fina årliga utmärkelse och naturligtvis ett långt, härligt, glatt, gott och positivt 2010 önskas alla!

Här ser vi några lyckliga som nominerades 2009

Down syndrom - ett starkt testemundo dvs. vittnesmål .....

Kanske lite sent ute, men denna "fråga" fordrar eftertänksamhet och tillhör inte kategorin - fast food - nyhetsstoff och avfärdas inte med någon vacker åsikt - vare sig för eller emot.
I tisdagens Göteborgs Posten skriver en av ledarskribenterna Maria Haldesten någonting som man naturligtvis blir berörd av, fast kanske inte på ett sådant sätt som honom själv tänkt sig. Under rubriken "Välj inte liv till varje pris" vill hon tala högt om alla olyckliga människoöden. Enkelt uttryckt så beundra Haldesten modet hos den mamma som vågade säga det förbjudna, nämligen att hon önskade att läkarna hade gett upp, i stället för att till varje pris försöka rädda hennes barns liv. Hon kommer in på Downs syndrom som exempel.
Att saluföra med hög stämma väsentliga frågor är naturligtvis beundransvärt, alltför många tidningsledare handlar antingen om Reinfeldt eller Sahlin och vad dessa sagt eller inte sagt beroende på vilka som sagt det och vad som varit avsikten med det som sagts.
Denna ledare av annan art och man blir inte riktigt färdig med efter en genomläsning, den fordrar (...som sagt) kanske ett eget researcharbete i "frågan". Tanken är inte heller att gå i polemik med någon, inte ens med David Lega och Monica Selins som i sitt inlägg (21/12) belyser och diskuterar utifrån eget handikapp och eget habiliteringsarbete, även om deras synpunkter ligger närmare mitt eget - än ledarskribentens.

I dagens mångkulturella Sverige har jag förmånen att vistas bland nysvenskar, varav några är från det stora landet Brasilien. Genom dessa har jag blivit introducerad i det brasilianska rika kulturlivet. En av mina favoriter är Davi Silva (bild: Davi Silva med fru Gercicleide) och när vi pratade "musik" i höstas sa en av mina vänner att Davi har ett starkt testemundo dvs. vittnesmål. I början av december kom jag att tänka på dessa ord igen, hade jag hört rätt !? - det lät nästan alltför bra och jag frågade min brasilianske vän ännu en gång. Jo, jag hade hört rätt, Davi Silva växte upp med diagnosen down syndrom eller trisomi 21. I vårt avlånga, lite kyliga kulturklimat att det inte alltid lätt att diskutera frågor där förnuftighet, samhällstillvändhet och godartad humanism råder. Nu när frågor kring handikapp, fosterdiagnostik och rätten till vem som skall få välja - är på agendan, känns det som det är tid att avge detta vittnesmål:
Armando José da Silva och Lydia Maria da Silva väntar 1969 sitt - tolfte barn. Allt gick bra tills läkarna ställdes inför resultatet efter en nyföddscreening - diagnosen var trisomi 21, mer känd som downs syndrom. Utseendet på ögon, händer, bekräftade provresultatet. Mamma Lydia tog sin lille gossen och åkte hem och bad en bön som idag Davi Silva själv kallar farlig bön, en riskbön. Hon sade att Herren aldrig hade misslyckats med något av hennes barn, och att han inte heller denna gång skulle misslyckas, med denne lille gosse. En liten poäng här är att mamma Lydia hade en inre övertygelse om att Herren skulle ge ett gosse ett botemedel i hans liv, det står nog för att hon trots denna svåra tid inte gav efter för detta svåra, denna svåra diagnos.... Nåväl, efter det första året började Davi uppleva vissa andningsproblem. Hans hjärta var normalt, men hans tänder var klassificerade som klass tre, en egenskap hos neurofibromatosis. Vid fem års ålder började han på någon form av särskola. Visst är det bra med mammors "envishet" och övertygelse - ibland, vid sju års ålder började psykologer märka inte bara en förändring i den fysiska samordning utan också intresset för jämnåriga ökade och med det förändringen i uttrycksätten. När en psykolog insåg att lille Davi uttvecklats och klarade bra mentala övningar, samordning och utveckling, långt över diagnosnivån, vände hon sig till mamman och gav henne idén att göra om proven. Men mamman accepterade inte hans idé, men psykologen lyckades till slut övertyga henne om att göra test hos samma läkare. Resultatet var överraskande, det konstaterades att han inte längre hade "Trisomi 21". Inför denna nya situation, började David att gå i en skola för normala barn. Resultaten var så otroliga att han gick raka vägen till andra klass. Dessutom hade han börjat utvecklas musikaliskt, spelade gitarr vid sex års ålder, detta uppmärksammades i den lilla staden Cabo. Här kan man flika in att en av de tre läkare som följt med i utveckling blev så överbevisad om ett helande, att denne läkare själv kom till tro.
Vid sjutton års ålder spelade han i musikaliskt band, där mitt i en spelning hörde han på insidan någon säga, "Du är på fel ställe!" Davi svarade "Vadå, på fel ställe...?" svaret blev: "Eftersom din mamma har gjort en överenskommelse med mig, vi har uppfylla vår del, men din del saknas faktiskt...." Han undrade vad rösten snackade om....men han hörde den säga: "Sök efter din mamma och se till så att hon får berätta..." Sagt och gjort efter mamma Lydias berättelse (...här någonstans gick det upp ett Liljeholmens ljus och han förstod vad Gud hade gjort i hans eget liv, och tänkte: "Wow! Jag blev botad från ett allvarligt problem ") Idag lever Davi medveten om sitt tidigare handikapp och har familj med hustru Gercicleide och två barn, Rebecca född 1991 och Kaleb född 1993. Hans är numera musiker och kompositör och även jobbar även som lärare. En fantastisk, story som vid första tillfället (... i mina svenska öron) lät allför bra och fantasifullt, men nu när jag själv tagit mig tid att begrundat och läst vittnesmålet - på portugisiska och läst socialstyrelsens alla sidor om neurofibromatosis - inte bara förblir trovärdig, utan även skiner upp december himlens mörka horisont med ett starkt vittnesmål/testemundo.
Jag har läst en och annan brasiliansk kommentar och är nästan förvånande över vad tacksamma många är till denna berättelse, även från föräldrar med till barn med - just - down syndrom. ( ...man kan ju tänka sig att denna berättelse kunde skapa skuld, att alla föräldrar inte har tillräckligt stor tro, men å andra sidan kan ju tanka sig att Haldestens ledare kunde skapa skuld för förädrar som valt att skaffa barn, trots diagnos och nu sitter med detta barn...) Min förhoppning är att denna berättelse om Mamma Lydia och sonen Davi´s skall göra att den svenska "debatten" om vem som skall få avgöra vad som är ett värdigt liv - kommer upp på en högre nivå och annat med ett lite annat innehåll - d.v.s. att allt kan hända även där det inte finns, rätta förutsättningarna från början, till ett anständigt liv.

TACK, Eduardo - min vän i Sverige som berättade om Davi Silva livs story i höstas. Att det karga lite kyliga Sverige långt uppe i norr, kan förstå, att det inte är ute med någon av oss - trots diagnos och uppförsbacke från första början. Nej, med rätta betingelser, med en enveten mamma och omgivning finns det möjligheter även i den mest dystra och hopplösa situation - därom talar detta vittnesmål !!

Davidson, som inte platsar i en liten gullig krubba !?

En liten bekännelse så här strax innan den annalkande julen. Jag har så himla svårt med alla dessa gulliga julkrubbor som åker fram och åter, varje år. Då borde alla veta att jag själv har en egentillverkad julkrubba som även den plockas ned från vinden och får sin givna plats i en del av bokhyllan. Visst kan det kan låta besynnerligt och lite märkligt att å ena sidan, ha himla svårt med krubbor och å andra sidan inte ha några betänkligheter alls med sin egen. Jo, det finns en stor portion julromantik som jag inte riktigt kan hantera och som jag tycker finns i dessa gulliga färdigköpta - krubbor. Min krubba ser ut som ett stall, där några kossor, getter och en och annan höna tillbringar sina kvällar och natter sedan åratal. En enkel vitrappad koja med en blå dörr och ett litet fönster - på baksidan. Ett stall eller uthus vilket som helst i dåtidens mellanöstern, något slitet, där fasadputsen börjat släppa på sina håll. Josef, Maria, herdar och kloka visa män, en stor oxe, några får och så den store Gudens Son - barnet, Davidson som var som vilket litet barn som helst i yttre skepnad men som var så annorlunda - på insidan. Detta går naturligtvis inte att riktigt återskapa i skala 1:36 - det är kanske därför som det blir gullig traditionsenlig julromantik. Det riktiga stallet var något alldagligt utrymme och luktade säkert mer kossa är vad vi riktigt tänker oss. Att värdshuset var fullt vet vi alla, då fick det duga med detta stall att tillbringa första dygnets timmar i.
En Davidson, fantastiskt!
Att Jesus barnet åker in och ut, varje år och aldrig får växa upp har jag fördrag med, det är ju ändå bara en "modell" som skall hjälpa oss att förstå och påminna oss om julens stora händelse. Jo, jo, men när julevangeliet bara blir denna krubba och några rara ord om lille Jesus och hans föräldrar och dessa visa män från ett annat land, det är då jag får problem. Det blir för litet, lite mänskligt utan kraft som berör, så är det, iallafall för mig ! Det finns oerhört mycket mer dynamik (eller kanske dynamit, sprängkraft) i denna julberättelse vilket gör att julbord, julstjärna och julklapparnas placering under julgranen känns mindre viktiga.

Förtydligande: Jag firar naturligtvis julen, senare år även med midnattsmässa klockan 24.00 för att göra julen till en God Jul med Davidson i centrum - som växte upp och inte förblev i krubban utan blev en riktig man - med tiden. För att spetsa till det så går vi, år från år ock väntar på någon som redan har kommit, redan anlänt...... så är det.

Hosianna, Hosianna, Hosianna!
:Hosianna, Davids Son!
Välsignad vare han,
Välsignad Davids Son,
Som kommer i Herrans namn! :
Hosianna i höjden, Hosianna, Hosianna,
Välsignad Davids son,
Som kommer i Herrans namn!

Tack, Pappa Gunnar Östlund (1924 - 2009)

Hade tänkt att skriva något om William Lane Craigs första bok i svensk språkdräkt som nyligen utkommit - titel: "Inga enkla frågor". Nu får det bli något ännu närmare, nämligen att min egen pappa Gunnar Östlund fick sluta sina dagar i lördagskväll. En liten accident, olyckshändelse i den egna lägenheten förkortade hans dagar med, kanske något eller några år. En pigg pappa som tills för tre veckor sedan aldrig varit inlagd på något av våra "lasarett", hämnade där i dagarna tre. Hem igen och så nu detta.......
Både händelser under detta året och gamla små fragmentbilder från mina år i Baronbacken spelas upp. Det är ju så att han alltid tills i lördags funnits där, även om jag i äldre tonåren och yngre vuxenlivet inte brytte mig så mycket (......om honom - och mamma). Att glömma födelsedagar och inte fråga hur det varit på semsterresor till Italien, Spanien eller vad det nu var på 70 och 80-tal är försonat och överskylt med mycket kärlek (...från hans sida !) Tack, Pappa för alla åren vid min sida när jag v-e-r-k-l-i-g-e-n behövde Dig, när jag låg i vagga, vagn eller satt i sandlådan. Tack, Pappa för att Du stod för mopeden, körkortet, ordna en schysst Volvo 144 (årsmodell 1968) när jag så behövde ett fordon. Att Du fixade lördags och sommarjobb i "Gustafssons chark". Att jag fick jobba vid pilkastningen i Folkparken när Du stod invid i luftgevärsståndet på lördagkvällar. (....en erfarenhet i livet). Att jag under åren fick ha´akvariefiskar, sköldpadda, sebrafinkar och marsvinet "Hampe", Du skaffade tom en hund när syrran och jag tjatat om "hund" (....den bet mig i ryggen samma dag och återlämnades)
Tack, Pappa.
En bild från en korpmatch (grusplan) lever kvar när Ditt lag spelade i svart/gula "Hammarbytröjor", det var allsvensk klass på Ditt backspel. Sommarstugan i Rävgräva strax utanför Örebro från 1967 och till slutet av 90-talet, din blå/vita Goliath årsmodell 1967, gröna Volkswagen 62:a, en orange Saab 99 och till sist en vinröd Volvo 740 som rullade t.o.m augusti 2007.
Tack, pappa för alla fina åren tillsammans även på slutet...........Västerås, Stockholm och Stockholm en gång till, Gamla stan, Kaknästornet, Slottsparaden, Kulturhuset, Östermalmshallen, en tur igenom Sturegallerian och även NK.........

-

(usch! .....tänk att även Volvo hade en orange färgvariant på bilmodeller från 1974 och 1975, då pratar jag inte om alla Televerkets oranga Volvo Duetter !)

-

Tack !

Gamle Wilhelm von Humboldt

Friedrich Wilhelm Christian Carl Ferdinand Freiherr von Humboldt (1767 - 1835)

Jag jobbar dagligen i universitetsvärlden - utan att själv ha´en enda högskolepoäng. Märkligt, tycker säkert många !? Ja, visst men det är faktiskt så ...... Att då fundera över vad det är för mening med (högre) studier måste nog betraktas som otroligt märkligt. Men då är det på något sätt ännu märkligare, än min märklighet, att den preussiske (obs! ....) kultur och utbildningsminister Wilhelm von Humboldt för två hundra år sedan, sommaren 1809, kungjorde något riktigt märkligt. (....eller kanske inte något märkligt egentligen utan något som borde vara aktuellt i alla tider, detta är min poäng med detta inlägg).
Han författade en kungörelse med riktlinjer för hur (preussisk) ämbetsmän skulle utexamineras
innan han antogs till stalig tjänst. Först och främst skulle ett särskilt betyg utfärdades för den sökande med omdömen både om hans naturliga anlag och den grad han uppnått. Vad det gällde det senare skulle man främst undersöka inte om han hade kvar i minnet en mängd enskilda detaljer utan om inlärningen av dess ting - "gjort sin verkan". Humboldt förtydligade, man kan mycket väl vara en god ekonom utan att ha en mängd statistik i huvudet och en god diplomat trots en viss okunnighet i historia. Humboldt ville inte bara förändra. Han ville sålla fram en ny typ av ämbetsmän. Det var inte petig noggrannhet, detaljkunskaper om lagar och förordningar. det var vidsynthet, höga ideal, respekt för människan som sådan och en lust att pröva nya lösningar.
Det finns mycket man kan säga om von Humboldt, några skulle med säkerhet kunna påtala en hel del svagheter och annat. Mina rader är ju bara en liten refektion från min egen horisont - utan högskolepoäng och utan några djupare kunskaper (...... om von Humboldt).
Kanske Wilhelm vore värd en renässans, ett återuppvaknande - det är annars väldigt mycket John Dewey i skolvärlden .................Det måste sägas att von Humboldt var initiativtagare till Universität zu Berlin som grundades 1810. Själv är jag stolt och glad att jag får jobba i en fantastisk spännande värld....någon kanske kan fundera hur det förhåller sig med detta.

( ....detta inlägg har tillkommit efter en liten läsning i en av Sven-Eric Liedmans böcker)

En levande tidning

Bland många tidningar jag bläddrat i, är nog den här den mest levande.
Det har blivit en hel del genom åren ......