Gud på Konsum - konsumguden......?

Läser en insändare i Nerikes Allehanda där en person sett på Tvärnytt och även rikstäckande Rapport (14 januari) ett inslag om prästvigningen i Västerås stift. Efter själva invigningscermonin gjordes en intervjuv med en av (nyvigda) prästerna som svarade nekande på en fråga från reportern. Jag blev lite förvånad och samtidigt nyfiken över insändarens beskrivning av samtalet, kan prästsonen verkligen sagt detta som citerades i artikeln.

Sökorden "Tvärsnytt" och "14 januari" innebar att ovanstående programinslag dök upp. Inget usch och fy från min sida men visst är "bekännelsen" märklig eller märkvärdig - att höra. Reportern raka fråga om den nye prästen tror på Gud (gud), blir svaret efter en lång tystnad i rutan, nej. Iallafall inte på den gud som reporterna tror att han tror på.

Reportern: Tror du på Gud ....?  
Den nyligen prästvigde: . .....(tyst i 9 sekunder)...förut har jag alltid försök att svara på den där frågan....men jag pratar inte om min, min privata tro så gärna....eeeee.....men för att svara på din fråga, tror jag på Gud, så blir då nästan så att jag måste få säga nej, för om jag säger ja, då kommer liksom att bekräfta nån bild du har av (G)ud och jag är ganska säker på att just den bilden tror...., den (G)uden tror inte jag på, men om man bara skall svara någon på Konsum, tror du på (G)ud....som blir nog svaret ändå ja............(....här tonar orgelmusik in)

Någon kanske tycker att det är härligt med att prästen inte är alldeles säker på sin "tro på Gud", då kan han ju möta tvivlare, agnostiker och allmänt troslösa människor på ett helt annat sätt än den trosfriska och den självsäkra prästen som tror sig veta .....
Vad skall en´säga om detta.........?
Inte kan jag tänka mig att någon rörelse, vare sig nykterhet, fred eller bonderörelse tar in någon i personalgruppen som inte är helt säker över vem den så kallade huvudmannen i rörelse är och vad rörelsens uppgift och uppdrag är - inte ens i den moderna konsumrörelsen, coop.
Inte usch och fy, men visst är det märkligt, varumärket "Kyrka", kan snart vara ett minne blott - inte speciellt lustigt för "besökare", nya som gamla..............
Det är inte något enskilt stift eller präst jag vill nagelfara, klassiskt lutherdomen har bidragit till välfärd och kyrklighet av bästa märke, men detta lutherska arv måste försvaras och inte "moderniseras" och anpassas till nästintill gudlöshet.

Kultur är vänster .....

Skall snudda vid Bengt Ohlssons DN artikel några dagar in på det nya året om kulturens röda slentriantänkande. Har inte fördjupat mig i yttringarna efter hans inlägg, men kan väl tänka mig vilka som hyllat och vilka som uttrycker som Kulturchef Bodil Juggas på Arbetarbladet i Gävle "Bengt Ohlsson är en skicklig skribent och författare. Men nu plötsligt: en nicke­docka, en marionett i trådar. Han verkar inte ens fatta att han står mitt på scenen i borgerlighetens senaste illusionsföreställning. Han spelar rollen av aktad person som ”säger som det är”, som ”inte hycklar längre” och gör upp med ”den gamla kulturvänstern”. En PR-byrå hade inte kunnat önska sig bättre...."
Tänker på Björn Håkanson som utropade kort och gott att Kultur är vänster i en artikel i Göteborgs Posten på 80-talet (...har artikeln kvar i någon gömma). Detta utrop hörsammades inte av alla, det skall nog Nobelkommittén vara glada för annars hade dessa herrar och damer fått ses sig om efter en annan litteraturpristagare än Tranströmer. När snacket och "tvånget" om att alla måste bekänna färg - det vill säga vara uppkäftiga, frispråkiga, repliksnabba och kulturradikala - var som störst fick
"Tranströmer i det vänsterpolitiska sextiotalet, att vi fått se honom formligen fly till USA och Rober Bly" vidare "svenska författare i perioder funnit den svenska kulturmiljön för låst och Sverige helt enkelt för litet för deras tankar. När som helst kan de ju råka ut för en Björn Håkanson" för att citera en herr Tomas Lötman,
Detta är inget försök att ondgöra Håkanson eller någon annan, men Bengt Ohlssons tankar förtjänar en eftertanke om varför det skulle vara finare att stå till "vänster" om samhällsbyggande (sandhög) än till "höger" om. Kultur är naturligtvis "färgat" av en människas politiska hemvist, världsbild och egna smaklökar, men att man avfärdar "motståndarna" och bara upphöjer den egna jordlotten (sandhögen) som förträfflig - är inget annat än färglös och intetsägande intellektualism - oavsett vilket håll den kommer ifrån.
Jag har botaniserade i franska filosofernas Andre Glucksmann och Bernard-Henri Lévy litteratur tidigare (...dvs länge sedan) i jakten på att förstå den kulturella ensidigheten, den som vill göra något liknande kan klicka upp Michael Christofferson
French Intellectuals Against the Left - kanske verkar långsökt att blanda in fransoser i den svenska kulturdebatten, men för att fördjupa "kultursnacket" om vänster v/s höger kan det vara en hjälp.
God läsning

(....var befinner jag mig utefter skalan, jag säg det, kanske man kan säga - Ordfront i ena handen och Axess i andra)