När mina tre Östlundare förra helgen var i söderlandet, två i Skåne och en i Småland passade jag på att göra en tripp till Västmanland och Västeråstrakten med pappa Gunnar. (lördag 6 okt)
Tanken var att vi två alldeles på egen hand skulle göra en utflykt till och ommöjligt hitta tillbaka till och uppliva minnen från 50 och 60 talets (som jag sa) farbror Gustav och faster Märtas sommarstuga i "Fullerö". Hur tar man sig dit om inte på gamla goa riksvägen som man gjorde förr. Vi fuskade lite och åkte på motorvägen till "Lillkyrka" men därifrån tog vi - allt - av på gamla vägen och puttrade fram som man gjorde förr i tiden. Arboga, Valskog, Östtuna (fik stund) Köping, Munktorp, Kolbäck, Dingtuna ........ visst är det trevligt att köra genom orter och hinna beskåda kulturlandskapet i måttlig fart. Vi hade hemma spanat in att vi kunde nå vårt första mål Fullerö genom att ta småvägar över "Barkarö". Genom att följa vägverkets blå standardiserade skyltar förväntar man sig att dessa skall leda till - vad de utlovar - i detta fall "Barkarö". Men under vårt körande från Dingtuna (vilket lustigt namn på en ort, nästan i klass med närkes Hackvad) tvivlade vi vid flera tillfällen utefter denna smala asfalterade kostig om detta verkligen var vägverkets väg och inte någon lokal lantbrukares egen genväg över slättlandskapet. Kan man INTE backa en Volvo 740 ("volvosjufyrtio") i tre, fyra kilometer (vid ett eventuellt "möte") skall ingen - absolut ingen - välja denna väg - utan köra E18 - punkt slut. Har man inte varit i trakterna - på länge - kan det som alla vet säkert hänt en del med vägar och bebyggelsen. Ute på en något större väg såg vi äntligen en Fullerö skylt peka åt höger. Efter tre kilometer såg vi ytterligare en skylt (en sådan där gul/svart/röd liten skylt) med texten "Fullerö brygga". Utefter denna lilla väg stod det "Fullerö strand" åt vänster - på en annan.. Kärt barn har många namn men vi tyckte inte att det liksom - kändes rätt - så här såg det aldrig ut - inte ens på 60-talet. Vi valde och köra fram till Fullerö brygga, det ända som påminde om sommarstugan var närheten till Mälaren. Två gossar som höll på med att göra en riktigt tjusig träbåt färdig för vinterförvaring (folk med fina träbåtar säger om plastbåtar något i stil med tupperware eka....) - försökte trösta oss med att det kanske ändå var rätt, genom att peka åt ett håll med några hus. Vi tog en promenad och försökte "beskriva" vårt hus som vi letade efter för några andra vi träffade på. Att hamna fel men ända veta att det på något sätt ändå är "rätt" är en utmaning. Att det MÅSTE finnas kan vara inspirerande och göra att man inte ger upp så lätt....vi MÅSTE HITTA HUSET....
Tanken var att vi två alldeles på egen hand skulle göra en utflykt till och ommöjligt hitta tillbaka till och uppliva minnen från 50 och 60 talets (som jag sa) farbror Gustav och faster Märtas sommarstuga i "Fullerö". Hur tar man sig dit om inte på gamla goa riksvägen som man gjorde förr. Vi fuskade lite och åkte på motorvägen till "Lillkyrka" men därifrån tog vi - allt - av på gamla vägen och puttrade fram som man gjorde förr i tiden. Arboga, Valskog, Östtuna (fik stund) Köping, Munktorp, Kolbäck, Dingtuna ........ visst är det trevligt att köra genom orter och hinna beskåda kulturlandskapet i måttlig fart. Vi hade hemma spanat in att vi kunde nå vårt första mål Fullerö genom att ta småvägar över "Barkarö". Genom att följa vägverkets blå standardiserade skyltar förväntar man sig att dessa skall leda till - vad de utlovar - i detta fall "Barkarö". Men under vårt körande från Dingtuna (vilket lustigt namn på en ort, nästan i klass med närkes Hackvad) tvivlade vi vid flera tillfällen utefter denna smala asfalterade kostig om detta verkligen var vägverkets väg och inte någon lokal lantbrukares egen genväg över slättlandskapet. Kan man INTE backa en Volvo 740 ("volvosjufyrtio") i tre, fyra kilometer (vid ett eventuellt "möte") skall ingen - absolut ingen - välja denna väg - utan köra E18 - punkt slut. Har man inte varit i trakterna - på länge - kan det som alla vet säkert hänt en del med vägar och bebyggelsen. Ute på en något större väg såg vi äntligen en Fullerö skylt peka åt höger. Efter tre kilometer såg vi ytterligare en skylt (en sådan där gul/svart/röd liten skylt) med texten "Fullerö brygga". Utefter denna lilla väg stod det "Fullerö strand" åt vänster - på en annan.. Kärt barn har många namn men vi tyckte inte att det liksom - kändes rätt - så här såg det aldrig ut - inte ens på 60-talet. Vi valde och köra fram till Fullerö brygga, det ända som påminde om sommarstugan var närheten till Mälaren. Två gossar som höll på med att göra en riktigt tjusig träbåt färdig för vinterförvaring (folk med fina träbåtar säger om plastbåtar något i stil med tupperware eka....) - försökte trösta oss med att det kanske ändå var rätt, genom att peka åt ett håll med några hus. Vi tog en promenad och försökte "beskriva" vårt hus som vi letade efter för några andra vi träffade på. Att hamna fel men ända veta att det på något sätt ändå är "rätt" är en utmaning. Att det MÅSTE finnas kan vara inspirerande och göra att man inte ger upp så lätt....vi MÅSTE HITTA HUSET....
Åter i bilen och på väg mot "Västerås 7km" tyckte vi att ett sommarstugeområde nära stan liknade Gustav och Märtas. Gata upp och gata ned, runt, runt. Nej, det här var ingen bra dag för oss att hitta.....
Det fick bli en rundtur i staden, istället - Kopparbergsvägen, Metallverken, Asea, Rocklunda isstadion. Dessutom en promenad i innerstaden kring Domkyrkan, Svartån, Stora torget, Punkt (ett jättevaruhus som får Krämaren att se ut som en liten jourbutik) Vi åt på Artrium, ett lugnt grekiskt matställe. (rekommenderas) Vägen hem tog vi som man vanligtvis bör göra på motortrafikled och motorväg - tack gode Gud för att resan både dit och speciellt hem - gick så bra.
Det fick bli en rundtur i staden, istället - Kopparbergsvägen, Metallverken, Asea, Rocklunda isstadion. Dessutom en promenad i innerstaden kring Domkyrkan, Svartån, Stora torget, Punkt (ett jättevaruhus som får Krämaren att se ut som en liten jourbutik) Vi åt på Artrium, ett lugnt grekiskt matställe. (rekommenderas) Vägen hem tog vi som man vanligtvis bör göra på motortrafikled och motorväg - tack gode Gud för att resan både dit och speciellt hem - gick så bra.
Nästa gång jag åker åt "stockholmshållet" på någon kyrklig konferens eller vad det kan vara kommer jag säkerligen att göra ett stopp i Västerås för att en gång för alla försöka hitta till "Fullerö" och den där sommarstugan - om den nu överhuvudtaget finns kvar !?
Tack pappa Gunnar för utflykten, småpratet om allt möjligt och för att Du stod för - kostnaderna - TACK !
Tack pappa Gunnar för utflykten, småpratet om allt möjligt och för att Du stod för - kostnaderna - TACK !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar